Inom interpersonell neurobiologi beskriver man hur våra nervsystem ständigt samspelar med varandra. Vi reglerar, och ibland dysreglerar, varandras tillstånd, ofta långt innan vi hinner tänka eller sätta ord på vad som händer.
I en startupmiljö präglad av osäkerhet är stressreaktioner helt normala. Men en viktig sak som ofta förbises är att stress påverkar hur tillgängliga våra bästa kognitiva förmågor blir. Vi kan fortfarande tänka strategiskt, men det blir svårare att hålla perspektiv, lyssna öppet och ta in ny information när kroppen är på högvarv.
Det här märks särskilt i grundarteam. Om en person kliver in i rummet med hög spänning i systemet plockar andra upp det, inte som en medveten tolkning, utan som en kroppslig respons. Det kan påverka hela teamets förmåga att föra konstruktiva samtal.
Många konflikter i tidiga team handlar därför mindre om olika strategiska åsikter och mer om relationell belastning och stress som ingen hunnit adressera. När nervsystem är pressade blir samtal snabbare smala, defensiva och mindre förankrade i den långsiktiga riktningen.
En av de underskattade kompetenserna i ett grundarteam är därför att kunna reglera sig själv – och att kunna hjälpa varandra tillbaka till ett mer öppet läge. Det handlar inte om perfektion eller ständig lugn, utan om att bygga ett klimat där man kan fånga upp stress tidigt och inte fatta avgörande beslut när alla är hårt pressade.
Så en relevant fråga för varje team är:
Vilken typ av tillstånd hjälper ni varandra in i? Ett som ger utrymme för nyfikenhet och perspektiv, eller ett som smalnar av blicken?
Klarhet mellan grundare
© 2025. All rights reserved.
